Beslutsångesten är absolut total. På resande fot var jag en krutdurk av idéer och sprängfylld av lust att genomföra dem. Men så snart jag sätter foten i Motala är det som att all lust och energi rinner av mig i ett slag, totalt stillestånd infinner sig i tankeverksamheten. Mental istid som Thåström hade sagt.

Egentligen var tanken att inte ta något mer jobb eftersom det blir allt svårare att hitta arbetsplatser som känns verkligt stimulerande, intressanta, meningsfulla och ja…. roliga. Då kan man lika gärna låta bli, pengar för att överleva trillar alltid in på ett eller annat sätt. Mängden pengar som behövs för att överleva är trots allt kraftigt överdriven. Det var nog två år sedan jag betalade hyra, mat är ju trots allt mitt specialområde så det löser sig alltid och jag skulle bli ytterst förnärmad om någon skulle få för sig att kalla mig materialist. Slutsats: man behöver egentligen inte så mycket pengar.

Nästan lika skrämd som  jag blir av tanken på ett vanligt arbete blir jag när någon lyfter alteranativet att resa till Sydostasien eller Brasilien eller vad det nu kan röra sig om. Redan för länge sedan insåg jag att bara Europa egentligen är alldelles för stort för mig och om jag överhuvudtaget ska kunna få något slags grepp om världen jag lever i måste jag begränsa den till i alla fall Europa, redan det känns skrämmande stort.

Men jag har alltid velat möta våren i Paris.