Jag hade slutat med det här. Med att ”blogga”. Eller egentligen så slutade jag för länge sedan med att ”blogga”. Rättare sagt jag slutade för ganska länge sedan med att vilja definiera mig som en bloggare. Om jag har förstått det hela rätt så har ordet blogg fötts ur ett slarvigt eller energibesparande välj själv användande av ordet weblog, en logg på internet, en dagbok. Jag har aldrig haft ambitionen att skriva dagbok, allra minst på internet. Det är en anledning.

Naturligtvis är det så att blogg har kommit att omfatta så mycket mer än bara dagböcker på internet det har blivit ett samlingsord för allt skrivande i dagboksformat, det finns till och med professionella bloggare. Det finns nästan fler bloggar än vad det finns internetabonnenter kanske till och med inte bara nästan. Det betyder att ordet blogg i princip inte betyder någonting annat än att man skriver saker på nätet vilket i sin tur innebär att när man blir refererad till som bloggare så klumpas man ihop med alla andra människor som skriver saker på nätet. Mer specifikt i mitt fall då som matbloggare, man blir förknippad med och får stå till svars (för den allmänna uppfattningen är att vi matbloggare läser varandras bloggar och trots med betoning på mindre meningsskiljaktigheter så är vi del av samma rörelse som håller varandra om ryggen) för inte det man själv skriver utan det matbloggarna skriver.

Jag har ingenting emot matbloggare tvärtom tycker jag väldigt mycket om väldigt många personer bakom matbloggar. Men jag vill inte bli förknippad med dem. När jag skriver om något som uppenbarligen har nyhetsvärde nog att hamna på framsidan för en branschtidning så vill jag inte läsa att nyheten kommer från matbloggarna för det är inte en enda matbloggare inblandat det är bara jag som har skrivit om det för jag tyckte det var fel.

Men det var inte för att jag inte ville vara en bloggare som jag slutade blogga om jag någonsin bloggade. Det var för att jag insåg att anledningen till att jag bloggade sakta men säkert efter det att folk börjat läsa bloggen i allt större utsträckning slutade vara att jag tyckte det var kul att skriva och började vara för att få bekräftelse och för att det kändes bättre för mitt ego. När jag kom till den punkten att jag upplevde att jag fick tillräckligt med bekräftelse i min omgivning utan att behöva blogga fanns det inte längre någon anledning at blogga.

Varför då detta, inte ett nytt blogginlägg utan en ny text, varför en ny text? Kanske för att jag i avsaknad av tillräcklig bekräftelse runt kring min verkliga person måste försöka återvinna den kring min skrivande person. Eller bara för att jag fortfarande tycker det är väldigt roligt att skriva. Och att provocera. Och att berömma. Och att berätta. Och att kommunicera. Det är troligt att en fortsättning följer.