Du bläddrar just nu i kategoriarkivet för ‘Barcelona’
Barcelona är förvisso en storstad, men man behöver inte åka många stationer på gröna linjen så är man uppe bland bergen. Uppe på Collserola ligger Can Masdeu, ett gammalt övergivet hus som nu inhyser ett litet grönsakskollektiv. På helgerna hålls kurser i allt från matlagning till kroppskontakt med försäljning av egenodlade och förädlade livsmedel.
Tyvärr var det stängt när vi var där trots att det var helg så vi fick nöja oss med att ströva runt bland grödorna. Jag blir så lycklig av att se att det växer frukt, örter och grönsaker i januari, allt liv är inte täckt av ett tjockt lager snöslask.
Paprikaodlingen såg i och för sig ut att ha sett sina bästa dagar.
Drolma är den typen av restaurang dit stekarna går, dit de som har pengar men saknar matintresse går. Beläget i majestätiska Hotell Majestic på shoppingstråket Passeig de Gracia. Här äter Joan Laporta middag med Zlatan Ibrahimovic efter det att viktiga papper är påskrivna. Här får man tryffel i massor och anklever. Att tryffeln påminner mer om kaninfoder (gotländsk? 
) och att matlagninen är allmänt fantasilös är inte det viktiga för den målgruppen.
För någon med mer nyfikenhet än sedelbuntar i bagaget rekommenderas den korta promenaden till Lasarte några tvärgator ner på boulevarden. Drolma är tyvärr riktigt dåligt. Enligt engelskspråkiga Olivier i köket är råvarorna till största del katalanska och om katalansk tryffel inte är bättre än så här så kan man gräva tillbaka den ner i jorden. Jag påminner mig om att jag endast hade en enda positiv tryffelupplevelse under vårsäsongen i Barcelona men då var det förvisso inte säsong.
Men från de friterade snacksen till den platta millefeullien till dessert är det en deprimerade uppvisning i trötthet och brist på engagemang. När notan landar nära 2000 kronor så inte bara förväntar jag mig utan kräver att någon ska bry sig om min upplevelse. Men matlagningen är glädjelös, servicen är mekanisk och nonchalant. Jag ska inte behöva påpeka för min servitör att osten han har där är en tallegio och inte en ”talligini”. Jag ska inte behöva be honom presentera vad jag har på tallriken framför mig. När han dessutom utan att fråga dyker upp bakom ryggen på mig och heller upp mer vin utan att jag hinner reagera, och sedan tar betalt för det, då måste han själv insett att eventuell dricks var förlorad för han jagade efter mig i korridoren för att ge mig den sista euron i växel som jag storsint vägrade ta emot.
Fasancanneloni med grå tryffelsås, tryffel bavaroise med rivet kaninfoder, baconlindad fisk med örtkryddat potatisstomp. Vad är det här? Jag gråter när jag tänker på det, det här är det bästa köket har att erbjuda, det här är deras avsmakningsmeny. Det finns inte i min värld att den här menyn är resultatet av någonting annat än en trött, mätt kökschef som slutet brinna för mat och skriver menyer bara för att få ut sin lön. Det här är bedrövligt.
Santí Santamaria fick mig tro att jag älskar sjögurka, Drolma fick mig tro jag måste ha rökt på inför den middagen. Den här sjögurkan var till nästan hälften bestående av ett oätligt, senigt, segt inre. Smaklökarna kunde inte ens i sina vildsinta fantasier ana släktskap med underverket på Can Fabes.
Varningsflagg hissas! Varna alla bekanta och bekantas bekanta, Drolmas stjärna är en bluff.
Fanns det inga ljuspunkter? Varmt bröd med smör är alltid gott. Lite lokala svampar till varmrätten var riktigt trevliga, tomatsåsen till sjögurkan var god. Annars är det mest positiva jag tar med mig från en avsmak på Drolma att you win some, you lose some. Att gå på en bra restaurang garanterar inte en bra måltid, jag har haft tur hittills. Att personalen sedan inte ens verkar bry sig är under all kritik, det får mig ifrågasätta mitt uteätande.
Vad är det här? Är det gott? Jag vill ta reda på det, en annan gång.
Alldeles för sällan de säljer lungor på ICA.
Svart trumpetsvamp?
Det växer alltid svamp i Spanien, det är lycka det.
Vem det än var som kom på idén att sälja citrusfrukt på kvist var ett geni. Det ser så befriande äkta ut att man gärna betalar för den extra vikten. Dessutom inbillar jag mig att de gröna bladen är en färskhetsgaranti.
Det fanns calcotes också, tror jag, det var små högar misstänkt lika de förtrollande goda, smutsiga, spretiga avlägsna släktingarna till den trista salladslöken vid ett av grönsaksstånden, missade att fota. Tänkte fuska med en bild från i våras men det vore väl lite att frångå hela idén med den här bloggen, den äkta, oförfalskade, rena som vattenströmmarna i Borgafjällen, högst subjektiva, ibland ombytliga men alltid uppriktiga sanningen. Nu kom jag off topic, det var inte meningen men man skulle kunna använda samma ord för att beskriva Boquerian efter mer än ett halvår av påtvingat exil begränsad till svenska lågprislador.
Tur att det snart är dags att återvända, för det börjar bli slut på restaurangbesök i Barcelona att skriva om. Alkimia var första besöket, efter rekommendation från min köksmästare. Förväntningarna var ganska höga.
Jag kom lagom till öppning utan att ha bokat och fick sista lediga bordet, men det förstod jag först senare för jag var länge ensam i matsalen. Alkimia liksom de flesta restauranger i stan öppnar 20.30. Det var väldigt trevligt att ha servisen för sig själv ett tag, gav utrymme för lite småprat.
Maten smög igång med aptitretare som tomatvatten med brödkrisp och ibericosalami följd av vit sparris med vita bönor och tomat. Trevligt utan att få smaklökarna att slå kullerbyttor. Men det skulle visa sig bli en show med både högt och lågt.
Flera av anrättningarna var fullkomligt bländande, amberjack (en vit fisk) presenterades i en sallad med färskost, jordgubbsnectar, tomater och massor av små salladsskott och blommor. Blommor och blad för syns skull är jag tvärt emot, men det här var ett mycket lyckat äktenskap.
Den fräschören kontrades snabbt av tyngden i picklat ostron med glacerad griskind. Ostronet hade samma konsistens som kinden och det visade sig vara en något otippad men inte desto mindre underbar kombination. Det var som att man inte kunde bedömma var den ena smaken slutade och nästa tog vid. Jag åt mycket grymma surf n” turf-anrättningar i Spanien, detta var den första och en av de bästa.
Köket fortsatte på det mustiga och murriga temat med vilda murklor fylld med fläskfärs i en geléfierad buljong med pinjenötter. Jag var i himmlen. Det blev ju bara bättre för varje tallrik som kom inifrån köket. Gillar verkligen svagt geléfierade buljonger som smälter direkt antingen i kontakt med det varma på tallriken eller med munnen. Sältan var hög men gott var det.
Tyvärr så verkade köket ha lagt ut de flesta av triumfkorten. Äggrätten har jag faktiskt ingen aning om hur de hade gjort men det var ungefär som en luftig mousse på ägg och så potatis i ungefär samma konsitens till det. Kvitten och korv från Mallorca anades i botten men nej, detta var tråkigt. Ostkräm med en bit mört fläsk och tryffel levde inte upp till beskrivningen.
Som tur var hade köket sparat ett ess i rockärmen. En jätteräka (jag är jättedålig på vad som är vad bland alla sorter, havskräfta, langoustine, räka i tusen variationer, ofta står det prawn på menyn) som skjutits in i ugnen på en bädd av flingsalt, citronblad och limezest. Dofterna slog som en våg över mig när tallriken bars fram. Räkan/kräftan i all sin enkelhet var bland det mest himmelska jag tagit i min mun. Lycka defenierad på en tallrik.
Vatten färgat med rödkål är ju småkul, här smaksatt med lite ostron och serverad med red mullet var det inget märkvärdigt. En bit rosastekt kalv tycker jag är tråkigt, när det serveras med lite sås och färska bönor gäspar jag nästan.
Desserterna var okej, mandelglass med ett moln av apelsinkaka och massor av citrus var faktiskt rikitgt gott. Chokladkaka med hallonkräm och eucalytusglass var inte vad jag behövde i slutet av en avsmakningsmeny. Choklad är bland det sämsta man kan avsluta en lång måltid med. Det var ju inte som att jag inte redan var mätt.
Minnena börjar bleckna så smått av restaurangupplevlserna i Barcelona. Eftersom jag såg matodyséen som utbildning anteckande jag naturligtvis en massa, nu är det dessvärre någon snorunge i Girona som har mina anteckningar som kvällslektyr.
Men minnena från Lasarte bleknar inte så lätt, i synnerhet inte de av desserten. Jag är normalt sett inget stort fan av desserter men det här var riktigt bra. Efter en i övrigt medelmåttlig middag hjälpte avslutningen till att lyfta helhetsintrycket betydligt.
För ditintills hade det varit lite slätstrucket. Kul att få den omtalade ankleverterrinen med rökt ål och äpple som aptitretare, väldigt gott och en kul kombination men den var inte helt välbalanserad, väldigt söt om jag minns den rätt.
Salladen med geléfierad ostronsås var intetsägande, sedan fortsatte det med friterat ostron, sandwich med pilgrimmsmussla, långbakat ägg förstås (alla kör det), langoustine, duvbröst. Stabila kort, det smakade bra, men det var inget som mig att höja på ögonbrynen. Pilgrimmsmusslan var väldigt trevlig med dragon och rotselleri, men plocka bort all tråkig utanför-säsong tryffel. Duvan var faktiskt riktigt bra med pastastubbar fyllda med championion.
Men det var desserten jag kommer minnas långt efter snorungen i Girona tröttnat på att försöka tolka mina artistiska skisser och noteringar. Fördesserten på en slags druvjuice med rabarber och hallon var fräsch och smakrik. Sedan kom den, karameliserad torrija (typ fattig riddare), glass på Tou de Tilliers (katalansk getost), pumpa, morotskräm, kaksmulor. Grymt gott! Bilden gör den inte rättvisa. 
Slipad välbemmanad service, skön miljö och riktigt bra mat. Det enda som störde var ett engelskt par som satt näst intill och ställde dumma frågor till servicen. Föredrar att sitta i en matsal med spanjorer så jag inte förstår vad de säger. Allt är väl i och för sig bättre än San Sebastian där man omges av dryga, rika amerikaner som ”have come all the way from California”.
Det började bra, riktigt bra. Lövtunna fyrkantiga potatischips, friterad kalv och helt underbara lucques-oliver. Jag vet inte hur det gick till men jag kunde inte sluta tänka på pepparkakor när jag åt oliverna. Snart började uppvisningen på allvar, en ammis på jordärtsskocka, jamón och pilgrimmsmussla väckte ingen sensation, det gjorde däremot tartaren på spindelkrabba, svamp och avocado kompletterad av en sorbet på basilika och citron. Fantastiskt god. Jag ville bara ha mer. Sorbeten exploderade i munnen.
Nästa rätt var nästan lika bra, tryffel när det inte är säsong är helt värdelöst. Men Pilgrimmsmusla med lätt och luftig grönärtspuré och grönärtskott var precis som tartaren det en perfekt balanserad njutning. Förväntningarna låg skyhögt efter denna uppvisning av genialitet i det enkla. Inga texturas, inga konstigheter, bara jävligt bra. Tyvärr blev det bara sämre utan att för den sakens skull bli dåligt.
Mustig bönragú med friterad torskbrandade, ”hake” med purjolökskräm len som att det måste ha funnits en thermomixer i köket, duva med kardemumma-sås, en fräsch frukt-och-bär-fördessert, och en rikigt bra dessert på mandelmjölk och den ricotta-liknande katalanska färskosten ”mató”. Det blev aldrig så bra som i början men bra var det på alla sätt och vis. Desserten hade varit en mycket värdig avslutning.
Ändå så kommer det där på slutet, det förhatliga kaffegodiset. Betalar man över tusen kronor för en middag tackar man ju inte nej men inte får det en att må bättre. Choklad i slutet av en avsmak får mig bara att må illa. Jag kan köpa att köket vill avsluta en måltid med något fräscht och uppfriskande, men jättefat med femtioelva sorters oftast chokladbaserade kaffegodisar tar kål på mig.
Skönt då med en timmas promenad hem, eller promenad och promenad. Det blev en ända lång dans hela vägen hem. Jag tänker fortsätta bedömma restauranger efter mitt sinnestillstånd efteråt och jag var i lyckorus efter middagen på ABac och jag gick därifrån med vetskapen att jag måste komma tillbaka.
Passa på att ta Parc Güell innan, det ligger i samma ända av stan. Skönt promenadavstånd till ABac därifrån.
Min köksmästare rekomenderade mig att gå dit, men jag har hört många som inte gillar det alls. Och Comerç är precis som systerrestaurangen Tapaç 24 lätt kaotisk, rörig, informell med virrig service. Maten är lite rörig, hänger inte alltid ihop, kommer i något förvirrat tapasformat.
För den som kommer och väntar sig en konventionell fine-dining upplevelse kan nog bli besviken. Men om man går in med öppet sinne, sätter sig i baren och låter Abellan bestämma vad som ska serveras, då gör Comerç i alla fall mig lycklig.
Fattade inte grejen med alla olivoljor, blev överrumplad och ganska stressad när de kom in med hur mycket snacks och aptitretare som helst på en gång. En del charmiga kompositioner men fyllda oliver är inte min grej(seriöst, adresserat till hälften av alla finkrogar i Barcelona, lägg av med alla dessa fyllda oliver), guldfärgade macadamianötter är att lägga energin på helt fel saker. Servicen hade inte speciellt mycket tid med mig, de stressade fram och tillbaka och rotade efter allt möjligt bakom bardisken där jag satt. I kombination med ett vidöppet kök hade jag ett utmärkt underhållande ”scenery” för min måltid.
Maten blev mycket bättre. Serveringarna med asiatisk touche var helt underbara, dashi-buljongen med razor shells var fantastisk även om jag kunde klarat mig utan jättehögen strimlade nori-papper. Ankriset med lätt anklevermousse och kikos var riktigt bra. Hummer-makin med avocado var lika god som den var kreativ. Aborre med toast melba och murklor var förbannat enkel med lik förbannat gott.
Köket går också för långt ibland, biff med jordgubbar var inte min kopp te, consommén med texturassfärer på äggula och tryffel var helt meningslös. Har inget emot tapasformatet men när mer än en handfull desserter ställs fram på bordet blir jag bara serverad, jag kommer ju ändå äta dem en i taget eller hur?
På slutet visade servicen upp en personlig lite mer pratglad sida. Jag gick därifrån och var riktigt nöjd, jag hade inte fått någon kunglig uppvaktning, all mat hade inte varit jättebra men jag hade haft kul och hade fått äta en del riktigt god mat. En väldigt ovetenskaplig metod att bedömma ett restaurangbesök är att tänka på hur glad man var innan och efter besöket. Naturligtvis är det många faktorer som kan lägga ett finger med i det spelet, men det är ju trots allt för att göra människor lyckliga som i alla fall jag lagar mat. Och ja, jag var lyckligare när jag gick hem från Comerç den kvällen än jag var när jag gick dit. Inte för att man någonsin är olycklig i underbara Barcelona, men ändå….
Btw, datumen på fotona har inget med verkligheten att göra. Jag var i Barcelona april och maj i år.
Världens första dessert restaurang serverar inte bara desserter, men vem går dit för att äta någonting annat? Hade läst flera ganska ljummna recensioner innan och förväntningarna var inte jättehöga. Visst är det en hel del skönhetsfläckar och i flera rätter verkar man totalt missat proportionaliteten, men överlag var det rätt så bra.
“Marialuisa” cold soup with green apple and spicy yoghurt ice cream. En parfymerad soppa med agarterrin och skum. En helt okej start.
Red wine ”baba”,pear and saffron. Förstod inte tjusningen med blött tvättsvamp, rödvinssorbeten var väl kraftig och saffranskrämen tog totalt över rätten. Lite agargele och parmesankrutonger kompletterar. Sämsta rätten.
Bread pudding, bacon ice cream and pineapple. En oproportioneligt stor, luftig, syrlig ananasmousse, kräm på rostad kokos, baconglassen smakade mer salt och rök än vad den smakade fläsk. Men en riktigt god rätt om man fick till rätt mängder på gaffeln.
Extra virgin olive oil cake, white peach, green olive and “San Simón”. Agar var en favorit i köket, inte en rätt utan en geleklump. Agar i kombination med gelatin visade det sig när vi pratade med kökschefen. På den här rätten tillförde den ingenting, sorbeten var mer än tillräckligt för att ge smak av persika. En ostkräm och en kräm på gröna oliver. Väldigt trevlig beska, smakerna fortsätter att utvecklas länge i munnen. Mindre persika och den hade varit grym.
Truffle mushroom, butter, hazelnut, cocoa. En signaturrätt. Knapriga tryffelsmulor, minibrioche, smörglass, rostade kakaobönor. Bra smak av tryffel, kanske den bästa tryffelrätten jag ätit i Barcelona i vår. En riktigt bra rätt, smörglassen var väldigt blyg, mer smörsmak hade varit trevligt.
Riktigt trevligt. Curry, sesam, kokos och annat.
Matsalen är inte stor, de kanske kan ha 20 gäster där inne, tror vi var nio, så visst borde man kunna förvänta sig lite mer tipptoppat när de trots allt är ganska många inne i det trånga köket. Men jag var nöjd, alla desserterna var speciella på ett eller annat sätt, det blev aldrig tråkigt. De tre sista var riktigt bra. Snygg lokal by the way.
Kommenterat