Pied de Cochon, allt som glimmar är inte guld

Efter en hel natts vandrande i drömmarnas stad Paris intog jag Pied de Cochon i kvarteren kring Les Halles. Konceptet är onekligen liksom namnet mycket lockande, öppet dygnet runt!

 Nu verkade kockarna vid femtiden på morgonen tyvärr ha varit ungefär lika sömniga som jag var. Ett glas champagne och lite värme, annars var det sparsamt med glädjeämnena. De serverar bättre friterade jordäpplen på McDonalds, det var som att potatisklumparna var friterade igår, hade fått vila över natten i kall frityrolja och sedan blivit uppvärmda i stekpanna. Under all kritik.

Bèarnaisesås var ett nästan lika sorgligt kapitel i sagan, som rört smör fast utan smörsmak. Vidrigt är ett annat ord.

I det sällskapet, klockan fem på morgonen, gjorde sig en enorm grillad grisfot, det vill säga ett halvkilo brosk, inte speciellt bra. Jag har varit i valet och kvalet om jag tycker om grisfot eller om konsistensen ska tvinga mig avstå från den i min diet. Det här kan ha fällt det om inte vetenskapliga men undermedvetna avgörandet. Å andra sidan var spädgrisfoten på Boquerian förra veckan magisk. Juryn får sätta sig och sammanträda igen.

Faktum är att om man kokar den, hackar ner i småbitar och rostar riktigt knaprigt är det fantastiskt, men det verkar inte vara en vanligt tillagningsmetod.

Astier

Resan Motala – Xàtiva har bjudit på mina två kanske sämsta restaurangupplevelser någonsin, faktum är att cheeseburgaren på McDonalds (det finns en förklaring) kvalade in först på tredje plats på den listan sett till den här resan. Varningsflagg hissas härmed för Pied de Cochon nära hallarna i Paris och Drolma i Barcelona. Bilder med mera kommer inom kort.

Den här resan har också bjudit på fantastiskt bra street-food i all sin enkelhet och om man får räkna första dagen som framkommen till resan en oerhört bra avsmakningsmeny vid kusten. Men ämnet för den här posten är nyårsmiddagen på Restaurant Astier i Paris.

Bestick i Guiden och beströdda med mycket positiva omdömen från pålitliga källor, och jag kan knappast göra annat än att stämma in. Servetter stora som underlakan, guldstjärnor på bordet och så vidare. Om inramningen var en smula löjligt klassisk, så var maten liksom servicen utmärkt. Servitörerna var nästan uteslutande män 40+, stressat rusande fram och tillbaka utan att någon gång glömma bort ett ”ça va?” i förbifarten… inte för att de verkar bry sig det minsta, men med charmig nonchalans. På ett bord glömmer de hummern, på ett annat spiller de ut vatten, höjdpunkten kommer emellertid när hovmästaren ger sig ut i matsalen och hälsar på alla gäster med ett cigarettpaket i ena handen.

Örtgratinerat ostron smakar mer smör än ostron men smör är också gott.

Den halstrade anklevern är riktigt bra serverad med palsternacka och sky. Satan vad gott det är med halstrad anklever.

Le homard ser fruktansvärd ut, dekorerad med skalet, och min aversion för kokta skaldjur växer för varje gång jag blir serverad det, rått eller råstekt tack. Men den är inte överkokt och smakar utmärkt.

Om maten från början var clean och snygg så har det urartat nu för kötträtten var bland det mest obscena jag sett, en hög med lammslamsor och enorma rödbetschips nedstuckna i en klick sötpotatisstomp. Lammet är emellertid perfekt rosa och smakar utomordentligt.

De vet vad de pysslar med på Astier, ostserverigen är några dead-by-the-vinegar salladsblad, bröd och Mont d’Or som servitören skedar upp ur en jättelåda ute vid bordet. Så bra!