Lorente

Magiska luncher har börjat bli lite av ett tema här nere, och är det något tema som kan få bli hur ständigt det vill utan att man skulle kunna komma på att klaga så är det väl det. Stort tack till min utomordentliga köksmästare tillika guide i regionens kulinariska höjdpunkter, Jordi.

Efter ett par timmars vandring i bergen tog vi bilen till en liten pittoresk stad någonstans på vägen mot Valencia. Köksmästaren tillika ägaren om jag korrekt uppfattade maktförhållandena tar varje morgon bilen ut till kusten för att inhandla guldkornen på fisk och skaldjursmarkanden.

Eftersom jag inte förstår språket så bra kommer det mesta som en komplett överraskning, således förstod jag inte mycket av beställningen den här gången heller utan log och höll med om allt. Faten kommer in ett efter ett och det blir bara bättre och bättre.

Huevos de sepia, bläckfiskägg, hade jag aldrig hört talas om tidigare men Jordi höjde förväntningarna till skyarna redan när vi slog oss till bords. Konsistensen som en korsning av gambas och pilgrimsmussla och ungefär lika gott som man skulle kunna tänka sig, måste ätas!

Tonfiskbuk var en annan höjdpunkt, marmorerad som den finaste kobe, smälte i munnen efter att min guide kännt sig tvungen att skicka tillbaka fisken till köket för påstekning. Att tonfisk inte kan vara för lite stekt är en grov missuppfattning, skillnaden var milsvidd efter bara ett par sekunders ytterliggare stekning, samtidigt som ytterliggare ett par sekunder naturligtvis hade förstört anrättningen totalt.

Casa Manolo

Ibland går man i månader och ser fram emot ett restaurangbesök, ibland vet man inte att man ska på restaurang förrän bilen man åker i stannar, man har ingen aning om det är bra förrän första serveringen och inser inte att man äter en avsmakningsmeny förrän serveringarna inte slutar komma. Få saker går upp mot en femtimmarslunch i gott sällskap.

Maten ar otroligt enkel, rustik och traditionell, men inte desto mindre uppseendeväckande god. Det finns de som lagar enkel och fantasilös mat för att de inte har kompetensen att utveckla den, oftast har samma människor inte heller tillräckligt med vare sig vilja, kärlek eller kunskap för att göra bättre. Sedan finns det de som ser men tänker bortom den ständiga jakten på att vara nyskapande och kommer fram till utgångspunkten, det som under hundratals år utvecklats till den fantastiska mat det är. Casa Manolo briljerar med kroketter, tempura, komage, paella och fattiga riddare.

Jag var ganska övertygad om att jag hade ätit bra paella tidigare, inte minst i Barcelona, men tänk vad man kan missta sig. En riktigt bra paella handlar om så mycket mer än att riset ska ha det rätta tuggmotståndet. Det handlar om råvarorna och om fonden, om rostningen och om kokningen, men det är slutstadiet som är avgörande.

Den perfekta paellan ska bränna fast så pass mycket i botten att den har en ordentlig skorpa som man ska behöva skrapa loss, samtidigt ska den inte vara så bränd att den inte släpper efter när man skrapar. Dessutom ska ovansidan få en lätt hårdnad skorpa. Paellan ska bara vara mellan en och två centimeter hög för att få så mycket skorpa som möjligt i varje tugga. Stekskrap, ovanskorpa, och på gränsen till krämigt innandöme.

Tallrik har man bara för att fånga upp förtappade riskorn, paellan äts direkt ur pannan, gaffel eller sked? Därom tvista de lärda. Det här är bland det godaste jag har ätit någonsin.

Komage i pimiento-sås är en annan angenäm anrättning, inte estetisk och egentligen inte aptitlig, konsistensen är avskräckande. Men det smakar så mycket och så bra att man ändå sluter ögonen och bara njuter. Det är luncher som den här som får en att fundera över meningen med besök hos alla avant-gardister som i jakten på att vara unik och först glömmer bort hur god mat kan vara.